Äntligen börjar det att bli normala veckor så man slipper att gå omkring i hemmet och vänta på att något skall hända.

Det jobbiga är att man retar sig så mycket på personen så att det spelar ingen roll vad de säger utan allt är fel. Varför lägger man tid på det? Hur kan man vara så dum och lägga energi på det.

Det är dax att ta upp diskutionen hur vi skall göra det och var vi skall bo mm. Det tar emot även om det är en miljö jag inte vill vara i.

Hur fan kan det gör det? Vad kan hända? Det kommer att bli tråkigt, men det är för min skulle och framför allt för barnen. De skall inte växa upp i en miljö där mamma och pappa inte visar någon kärlek och ömhet för varandra. Det är inte bra för någon. Tyvärr tror jag att vi har gått så länge och försökt igen och det känns som jag har bitit ihop för att det skall lyckas, på grund av barnen. Är det rätt? Nu kommer det säkert att bli så att vi kommer att bli sådana ovänner att det kommer inte att funka för att kommunicera och prata om vad som är bäst för det två underbara bran vi trotts allt har ihop.