Det är helt otroligt att man fortsätter på samma sätt hela tiden.

Först har man ett arbete som är som ett krig där man har den situationen att det är jag mot dem. Det blir inte speciellt kreativt och man kommer inte långt heller för ens ända mål är att komma därifrån.

Sedan över till den privata sidan. Det känns inte så bra att åka hem. Blir väl tvungen att dricka lite vin för att härda ut, tur att jag slipper att vara hemma imorgon.

Varför tar jag inte tag i det? Skulle helst vilja ha det med jobbet klart och sedan ta denna delen. Men till slut blir det olidligt och jag måste göra någonting åt det.

Hur kan man vara så feg? Jag vet intemen jag får väl skylla på barnen som vanligt.

Det tar emot att se dessa två ledsna.

Usch, fy fan nu är det dax att gå för här blir man bara deppig av att sitta nu.

Att jobba med en samling människor som hela tiden vill sätta dit en är inte rolig.

Äntligen börjar det att bli normala veckor så man slipper att gå omkring i hemmet och vänta på att något skall hända.

Det jobbiga är att man retar sig så mycket på personen så att det spelar ingen roll vad de säger utan allt är fel. Varför lägger man tid på det? Hur kan man vara så dum och lägga energi på det.

Det är dax att ta upp diskutionen hur vi skall göra det och var vi skall bo mm. Det tar emot även om det är en miljö jag inte vill vara i.

Hur fan kan det gör det? Vad kan hända? Det kommer att bli tråkigt, men det är för min skulle och framför allt för barnen. De skall inte växa upp i en miljö där mamma och pappa inte visar någon kärlek och ömhet för varandra. Det är inte bra för någon. Tyvärr tror jag att vi har gått så länge och försökt igen och det känns som jag har bitit ihop för att det skall lyckas, på grund av barnen. Är det rätt? Nu kommer det säkert att bli så att vi kommer att bli sådana ovänner att det kommer inte att funka för att kommunicera och prata om vad som är bäst för det två underbara bran vi trotts allt har ihop.

Nu har jag skapat den för att kunna få ut en del av det man känner inom sig.

Frågor som kommer direkt är :

1. Varför har det fått gå så långt?

2. Hur kan jag acceptera att leva under dessa förhållanden?

3. Ännu värre hur kan jag låta min barn leva i en miljö utan någon kärlek och värme? Hur blir deras bild av ett förhållande/familjeliv? Skadar jag även dem?

Mitt första inlägg om mitt liv/förhållande